Tankar om några skolor och ett gammalt bad

Av
Artikkelen er over 1 år gammel
DEL

LeserbrevDette er et debattinnlegg. Innlegget gir uttrykk for skribentens holdninger.Os barneskole från 1914, Rödsberg ungdomsskole byggt 1888 och Gamle gutteskolen från 1881.., gamla flotta byggnader. För sin tid mycket gedigna, genomtänkta och påkostade för att tjäna sina unga publik på bästa sätt och samtidigt vara en stolthet för medborgarna. Dessa byggnader har en egen historia och en möjlig levnadsålder som gör att de övertrumfar de flesta nybygg och därmed bör sparas för framtiden.

Men debatten om deras framtid går hög. Kanske har en del rivningsförespråkare ett minimalt intresse för byggnadskultur då de presterar att i den pågående ”Os-debatten” använda generella och oprecisa rivningsargument som, att de gamla skolorna är av sten och betong (något ingen hittills har förnekat). Och visst är toaletterna slitna och murputsen sprucken, men så är det med både hus, bilar och våra egna kroppshyddor, de förfaller om ingen passar på dem! Men stommen på dessa tre byggnader är mycket stabil och låter sig lätt reparera, de är ju byggda för att kunna repareras! Om rivningsförespråkarnas vulgärargument tillåts vinna fram så får vi det vi inte vill ha, en ny byggningsmassa som inte har något att berätta förrän de är minst 50 år gamla, och så gamla blir dessa glas, trä - och betongbygg sällan och troligen aldrig.

Några av rivningsförespråkarna tar sig till och med friheten att i sin desperation ”föra barnens talan”. De hävdar att barnen inte skall tvingas vistas i så eländiga och støgge lokaler. Men jag vet av egen erfarenhet att de allra flesta barn är glada i sin egen skola. Barn är anpassningsbara och glider naturligt in i sin miljö. Trivs de inte i skolan så är det så gott som alltid av helt andra orsaker: utestängning, isolering, misstrivsel hemma osv. men när de vuxna och några politiska auktoriteter i kommunen med kraft påstår att barnen misstrivs i skolan så tror barnen kanske att det inte längre är lov att gilla sin egen skola? Att föra svaga gruppers talan kräver därför mer än ett smort munläder, ty sådan debatteknik är gammal men blir inte varken vackrare med åren.

Det mest slitna i dessa skolor är inte lärarna, men trapporna och det är också just dessa kalkstens -och granittrappor som är en så viktig, men översedd del av skolornas charm. De är alla mjukt formade av små och något större människofötter från våra många föregångare, som i minst hundra år har rusat upp och ner och format sin skola mjuk. Man river därför inte fullt brukbara trappor! Det mesta av annat slitage kan mycket väl pietetsfullt åtgärdas och därmed hedrar man arkitektens och byggnadsarbetarnas verk, men trapporna låter vi bli, de är barnens egna minnesmärken!

Slutligen vill jag nämna en annan bygnad på Os som dessvärre i många år har blivit styvmoderligt behandlad. Det är arkitekt Suhrkes ”Halden Bad” färdigbyggt 1932.
Byggnaden är ett vackert arkitektoniskt barn av sin tid och sett snett nedifrån är den rent av magnifik! Jag menar att Halden bad absolut bör bestå, och allra helst restaureras tillbaka till forstora dar. ” Bad 1932” kan bli ett fantastiskt fint kommunalt barn-badhus. Här kan till exempel generösa sponsorer gripa in och visa sitt samhällsansvar. Simkunnigheten hos många barn har, som alla vet, gått kraftigt ned, mycket tyvärr på grund av tomma kommunala badbassänger. Ett nyrestaurerat Halden Bad kan rädda många unga liv. Särskilt bland våra nya medborgare. Då frigörs också ett ev. kommande nytt större bad från den grupp små barn som kräver en egen bassäng och lite extra tillsyn.
 


Artikkeltags