Om Halden och om en svårbehandlad diagnos

VANSKELIG DIAGNOSE: – Det virker som om det er om å gjøre å utvikle alle småbyer til å se større ut enn de er. Men det er ikke størrelsen som avgjør, skriver Ola Berglund i sitt leserbrev.

VANSKELIG DIAGNOSE: – Det virker som om det er om å gjøre å utvikle alle småbyer til å se større ut enn de er. Men det er ikke størrelsen som avgjør, skriver Ola Berglund i sitt leserbrev. Foto:

Av
Artikkelen er over 1 år gammel
DEL

LeserbrevDet verkar som om flera politiker och förespråkare för utveckling, dvs. rivning av gamla byggnader i vår lilla stad, har drabbats av en smittsam nervös störning. Själv misstänker jag starkt diagnosen Complexus Oppidum, dvs. småstadskomplex.

Kardinalsymptomet är föreställningen av att man till varje pris måste få den lilla filleby man lever i att se högre och därmed utveckla den till att se större ut, helst som en storby.

Störningen är dessvärre svårbehandlad, men viss lindring kan man få av ett glas samarin och högläsning ur klassikern: Rivningsraseriets rötter, av prof. Elias Cornell. Metoden anbefalles då störningen annars kan få allvarliga följder för omgivningen.

PROFIL: Ola Berglund

Sekretær i Fortidsminneforeningen avd. Østfold

Det är inte storleken som avgör.

Visst kan man göra lilla Halden stor, men inte genom rivning och massiv nybyggnasion utan genom att vara klok och våga satsa på de många kvaliteter denna by faktiskt har. Halden har sådana i större utsträckning än många andra byar i Norge. Goda exempel på detta finns i bl.a. Røros och Ringebu.

Byutvecklarna och deras anhängare påstår gärna lätt raljerande: Ni vill väl inte att vi skall bo i ett museum, vill ni väl !  Svaret måste bli: Vad är fel med att bo i ett museum? Bara det är levande och fullt av barn och vuxna, med alla de verksamheter och tillbud som är nödvändiga, och kanske lite till.

Les HAs artikler og innsendte leserbrev om byutvikling her!

Men Halden blir aldrig ett levande museum, det tåget gick för 50 år sedan. Alltför många av byns viktiga miljöer och byggnader är borta eller sönderrenoverade. Dessto viktigare då de nu på nytt hotas av utveckling,  är att stoppa ödeläggelsen av de kvaliteter som finns kvar.

Riv inte ett enda hus till!

Till Haldens politiker, administratörer och utbyggare: Förväxta småbyar har vi nog av i Norge, upprepa inte de misstag som tex Stjørdal m.fl. mindre platser och byar har gjort. Att riva fler gamla hus och miljöer i Halden, det har vi absolut inte råd till! Nej, bygg istället nytt på den stora mängd utmark som finns i periferien utanför byn och då menar jag inte åkermark.

Hus som har hundra år på nacken är antikviteter. De är som goda böcker och uppvisar flott hantverk och generationers slitage, som påtagliga minnen av våra föregångare. Det ger oss både kunskap, skönhet, nöje och lärdom i praksis.

Halden småskaliga by har ett vackert läge i ett harmoniskt och varierat landskap. Satsar vi på dessa kvaliteter så bygger vi istället, som Svein Norheim nyligen så klokt uttryckte det : en merkevare som bevarar Haldens egenverdi. Och denna märkevare kan på sikt till och med bidra till ekonomisk växt genom både ökad turism och population.

Några seriösa förslag...

Varför dröjer Halden kommune med att följa Fredrikstads exempel och anställa en byantikvar?  Denne kan hjälpa kommunen att ta vara på och utveckla byns historia. Och om man nu måste riva, varför inte tänka nytt och starta med att på Grønland riva det som hindrar byggandet av en vacker parkliknande sluttning från Immanuelkyrkan och ned mot Tista. Tro mig, detta skulle visa oss linjer i landskapet som nulevande medborgare inte visste fanns och ge en helt annan dimension åt vår redan så vackra fästningsby.

Men jernbanen kommer och naturligtvis hade det underlättat om den fick en annan sträckning. Ett dubbelspår med en bred trasse på 50 meter, som plöjer genom Halden centrum  blir kanske dödsstöten för byns egenart. Däremot skulle kanske Miljöpartiet De Grönnes kreativa förslag kunna bli lösningen: dvs. en dubbelspårig jernbanetunnel med underjordisk station norr om Halden. Det kostar, men då kan sentrum räddas. Samtidigt som möjligheten till en vacker utveckling av hela Grönlandsområdet dyker upp!

Tänk irrationellt för en gångs skull och se för er vilken vacker utsikt det skulle bli från nordsidan, över Tista med kajkanten och småbåtarna, förbi gräsmattorna och de nyplanterade träden, mot kyrkan och vidare upp mot fästningen! Detta är en tänkt illusion som faktiskt kan bli verklighet.., om vi vill!

Rivningsraseriet, ett exempel att lära av...

En central politiker i Halden fräste nyligen till mig ungefär följande (apropå ett samtal vi hade om gammal bebyggelse och Rødsberg u.skole): « Nej, slike hus skall vekk allesammen! Se å få vekk den gamle dritten»! Jag blev mållös.

Den samma skrämmande ohistoriska inställningen till gamla miljöer hade jag hört förr, i min hemstad Göteborg. Det var alldeles innan Göteborg och Sveriges huvudstad, Stockholm, hemsöktes av Det stora rivningsraseriet åren 1967-70. Detta var ett klassiskt exempel på rått kulturmord som i Göteborg lade fem stora arbetarstadsdelar och en komplett barockteater från 1780-talet (!) i grus!

Vad fick vi istället...? Betong och alienation! Hur var galskapen möjlig? Jo, med hjälp av en allmänhet tagen på sängen, kopplat till en osund och odemokratisk sammanblandning av gemensamma intressen inom kommunalpolitik och privat byggföretagsamhet  (det finns ännu styggare ord för sådant).

Enligt Prof. Cornell förekom det t.o.m. att man hindrade föregående undersökning av rivningsobjekten, av rädsla för förbud mot rivning och / eller nybyggnation. Vidare, var de vanligaste argument man använde för att rättfärdiggöra skandalen att husen var: gammalmodiga, otidsenliga och hindrade utveckling eller trafik. Har vi hört detta förr? Visst har vi det, när Halden kommune ville riva Fredrikshald Teater, ett empirbygge från 1838!  

I Stockholm svingades samtidigt den tunga järnkulan bland de många kompletta 1700 -talsmiljöerna kring Brunkeberg och flera stora helt unika rikemanshus från 1600 -talet. Vad kom istället..? Betong naturligtvis, och glas. M.a.o: Känner man ingen stolthet över sin historia och sitt ursprung så skall sannerligen ingen annan få göra det heller!

Sensmoral:

Nej, släpper vi lös historielöshet, profitjakt och byråkrati så kommer alltfler känsliga men ytterst profitabla delar av vår lilla by på förvånansvärt kort tid att förvandlas. Vi får som så många andra, en betong -och glasby, där 6 till 8 våningshusen blir legio, dominerar bykärnan och spärrar utsikten mot både hav och fästning. Och vem reser hit för att titta på sådant? Själv skulle jag definitivt inte göra det.

Skriv ditt leserbrev her «

DELTA I DEBATTEN! Vi oppfordrer leserne til å bidra med sine meninger, både på nett og i papir

Artikkeltags